Keckan

Ingen människa har påverkat mig så mycket innan som denna människa. I allt jag gjort..och gör. Att en person kan uppta ens tankar så mkt..det trodde jag inte va möjligt. Han fanns/finns med i allt jag gör..alla val. Hur kunde jag låta detta hända mig??

Jag känner mig så dum..lurad. Jag tänker på honom HELA tiden..jag lovar..HELA tiden. Kan jag inte bara skita i det och gå vidare? Vad är det jag håller fast vid? Jag hatar att va olyckligt kär. Detta vill jag aldrig vara med om igen..det är hemskt. Jag känner mig så misslyckad på något sätt.  Att ha såna här känslor för en människa och inte få samma tillbaka, att veta nu att han inte kände likadant. Gud va dum jag känner mig. Förödmjukad på nåt sätt. Dessa känslor kommer inte komma tillbaka. Inte för någon.

Jag vet att jag inte kan påverka detta på något sätt. Han har gått vidare och släppt detta..då måste jag med det. Jag vill inte må så här längre. Jag vill ha mitt gamla glada jag tillbaka. Det är så svårt att släppa taget om något som var så bra. Det finns ingen mening att hålla fast vid något som jag aldrig får igen. Vilket avslut..ett phonecall..och sen var allt över. Skit!

Denna tid har etsat sig fast i mig så hårt. Men nu är det bara ett minne. Jag önskar jag kunde vara mer kall..inte så jävla känslosam jämt. Låta allt bara rinna av mig och glömma. Men herregud..jag är inte mer än människa. Man får väl vara ledsen om man förlorat någon och blivit sårad?? Är det tillåtet? ibland känns det inte så. Man ska gå vidare på en gång och glömma...alla kan inte det bara så där...det får ta sin tid. Jag kommer inte va den roligaste människan i er närhet på ett tag (kanske jag aldrig va innan men) . Ha tålamod med mig! Snälla...